Beatrice

Vet inte hur jag ska säga det… jag har bara en häst nu. Har inte orkat prata om det innan det hände och det är först nu jag orkar berätta det. I måndags gick halva mitt liv vidare utan mig.

I över 13år har Tanten funnits hos oss. Jag och min syster köpte henne från ridskolan vi red på i Skellefteå där jag kommer ifrån. Att vi skulle ha 13år tillsammans och avsluta de sista fyra åren i Uppsala kunde ingen ha förutsett.

1999 ridskolan i Gummark, Skellefteå.

Vi fick några perfekta dagar tillsammans i helgen, som Fredrik sa ”Nu har vi roligt och på måndag är vi ledsna”.  Självklart var det jobbigt ändå, att köra för sista gången, rida för sista gången, hänga bort hennes sadel för sista gången. Jag har ju gjort det i 13år ska jag sluta med det nu?! Men jag är glad att jag kan tänka tillbaka på helgen och minnas min och Hannas ridtur i grusgropen där vi galopperade i backarna eller när jag och Fredrik var ute och körde längs grusvägarna, och minnas dem som roliga dagar.

Är tacksam att jag haft mina två stöttepelare vid min sida. Hanna som varit med mig i stallet och frågat om det går bra, skrivit på tavlan och berättat för de andra i stallet vad som hänt (jag klarade inte av det). Fredrik som ställt upp och följt med när det känts jobbigt, han skötte allting i måndags, både det praktiska kring Tiger och tog även hand om mig.

Det fick bli en kortare historia, är fortfarande för mycket känslor som kommer när jag tänker allt för mycket på det. Tänk vilket avtryck en lurvig liten häst kan göra hos en familj.